Buddismens betydelse gäller människan snarare än med det materiella universumet. Den förnimbara världen hålls för att vara utan substans och för att befinna sig i ett konstant tillstånd av ständig förändring. Människan själv är inte mindre obeständig än den materiella världen. Han varken är eller innehåller ett själv, utan är snarare en bunt av fenomen vars kropp är en del av den flyktiga, fysiska världen. Människan är en förening av en serie mentala och fysiska fenomen, alltid i upplösning och splittring. Han utgör fem sätt av ”uppfattning”: kroppen; perception; kognition; mentala fenomen; samt medvetenhet. Han är föremål för cykeln att bli och att dö [samsara]. Hans tillstånd är ett lidande och detta utmärker all tillvaro. Lidande orsakas av lust och av njutning och att befria människan från lidande är impulsen hos all buddistisk undervisning. Allting är föremål för cykeln födelse och död. Pånyttfödelse anses inträffa i olika hierarkiskt uppfattade riken, vanligen representerade som fem: – som gudar, som människor, som andar, som djur eller i helvetet (och ibland ett sjätte – som demoner). Av dessa statusnivåer är den om människan den hos vilken frigörelse lättast kan uppnås, även om den fortfarande är avlägsen. Djur är för tröga för att sträcka sig ut efter frigörelse, och gudar är alltför högdragna.
En lag om karma fungerar som en neutral, omutlig process enligt vilken tidigare gärningar utgör orsaker som har konsekvenser som träder i kraft i efterföljande liv. Således anses tillståndet, som upplevs i nuvarande liv att ha blivit orsakat av tidigare gärningar. Även om karma inte är helt och hållet förutbestämd, bestäms kvalitet, omständighet och fysiskt utseende av karma. Icke desto mindre förblir handlingar fria, och motiv såväl som åtgärder ger effekt åt karma. Goda gärningar anses förbättra möjligheterna för framtida liv. Pånyttfödelse in i framtida liv antyder emellertid inte en tro på en själ, eftersom människan inte anses ha någon psykisk kontinuitet av varande. Varje liv är impulsen för nästa återfödelse. Således finns det en ”betingad uppkomst”, och liv är som länkar i en orsakande kedja. Varje liv har ett betingat beroende av tidigare liv, såsom en låga som tänds från en annan.
Idén om synd som en central punkt i den kristna planen om frälsning och fördömelse, såsom ett brott mot gud(ar), saknas också i buddismen. Snarare finns det välgörande och icke välgörande handlingar, vilka leder till eller bort från yttersta frigörelse från kedjan av återfödelser och lidande.
Idén om synd som en central punkt i den kristna planen om frälsning och fördömelse, såsom ett brott mot gud(ar), saknas också i buddismen. Snarare finns det välgörande och icke välgörande handlingar, vilka leder till eller bort från yttersta frigörelse från kedjan av återfödelser och lidande. Människan är inlåst i ett system av återkommande återfödelser på grund av önskan (begär). Njutning, lust, glädje, böjelse, begäret efter tillblivelse eller förstörelse, måste alla resultera i lidande. Frigörelse från böjelse och begär kommer att få lidande att upphöra. Denna frigörelse från kedjan av återfödelser uppnås som nirvana, upphörandet av begär, och detta kommer endast att uppnås genom upplysning. De som strävar efter den kommer förr eller senare att uppnå den, och därmed avlägsna sin okunnighet. Total upplysning, vilken medför nirvana, måste uppnås av varje individ för sig själv. Även om han kan bistås med instruktion, måste han icke desto mindre bana vägen för sig själv. I kontrast till lärorna i ortodox kristendom, vidhålls det i theravadabuddism att ingen himmelsk varelse kan träda emellan för den troende, inte heller ge honom någon hjälp i hans strävan efter frälsning, inte heller kan det här målet uppnås genom böner. Nirvana i sig är inte ingentinghet, såsom det ibland har framhållits av kristna, utan ses som ett tillstånd av lycksalighet, odödlighet, renhet, sanning och evinnerlig fred, som nås genom att släcka all passion. Det är insikten om ”osjälviskhet”.
Praktisk strävan mot att uppnå frigörelse består i att träda den åttafaldiga vägen av rätta ståndpunkter; rätta lösningar; rätt tal, rätt handlande; rätt levnadssätt; rätt ansträngning; rätt medvetenhet; och rätt meditation. Alla dessa förelägganden skall fullföljas samtidigt. Att underlåta att göra detta är att inte begå underlåtenhetssynder, utan snarare att underlåta att agera i enlighet med upplyst egenintresse. Anhängare skall också hålla fast vid att iaktta tio förbud: att avstå från de tio band som binder människan till egot; och att avstå från omoraliska handlingar såsom föreskrivits. Men tonvikten ligger i att utöva nåd och barmhärtighet snarare än att bara upprätthålla reglerna för moral. Hela poängen med religiös utövning är att övervinna lidande genom att övervinna villfarelsen av egot, och därmed motarbeta cykeln för återfödelse och själavandring.
Precis som andra forntida religioner har buddism varit mottagaren av ovidkommande återstoder från folkreligionerna i de regioner i vilka den har slagit rot, och således bland en av talrika främmande ”insättningar” som stod att finna både i dess formella samling av forntida undervisning, och i den nuvarande utövningen av samtida buddister i theravadaområden finns antagandet av idén om gudarnas existens. Dessa varelser betraktas inte som nödvändiga föremål för tillbedjan, uppfyller inte någon speciell roll, och är på det hela taget marginella till det centrala temat av buddistisk soteriologi (frälsning genom Jesus Kristus), och består enbart som rester eller anhopningar från andra religiösa traditioner som praktisk buddism tolererar och inrymmer.
Till sist kan man notera att det inte finns någon traditionell kyrklig organisation inom buddism. Munkar har inga pastorala förpliktelser. Även om vissa munkar under de senaste decennierna, ibland har tagit upp pedagogiska uppgifter eller arbetat för social välfärd, har deras traditionella angelägenheter alltid först och främst, om inte enbart, gällt deras egen frälsning, och inte lekmännens samhällstjänst eller pastorala omsorg. De erbjuder lekmannatillfällena till att skapa merit, och därmed skapa bra karma, uteslutande genom att erbjuda lekmän möjligheten att tillhandahålla allmosor till munkar genom att fylla på tiggarskålen, som var och en av dem bär på, och som symboliserar deras fattigdom och beroende.
Denna översikt över theravadabuddistisk undervisning visar tydligt den skarpa kontrasten mellan denna religion och kristendom. Det finns ingen skapargud, och härav är dyrkan av ett radikalt annorlunda slag än den som råder i kristna kyrkor. Det finns ingen föreställning om arvsynd, ingen uppfattning om en personlig frälsare eller om gudomlig förbön. Idén om en odödlig själ med kontinuiteten hos medvetandet är obefintlig, och nirvana eller ändlösa återfödelser står i skarp kontrast till den traditionella kristna uppfattningen om salighet eller evig bestraffning. Det finns ingen dualism av lekamen och ande. På intet sätt minst viktig, är historiebegreppet inte av den linjära mångfalden, såsom den man hittar i den kristna ordningen av ursprunglig lycka, människans undergång, den ställföreträdande självuppoffring av gudom, global uppenbarelse, och en slutlig uppståndelse hos den räddade eliten till himmelsk salighet. Den cykliska ordningen av återfödelser är en orientering som har djupgående konsekvenser för andra aspekter hos den buddistiska världssynen, och en som skiljer sig från de västerländska uppfattningarna om tid, framsteg, arbete och materiell prestation. Även om den i det förflutna ofta fördömts såsom ett ateistiskt system i fråga om en opersonlig lag, såsom den ultimata kraften i universum, och fjärran från traditionella västerländska förutfattade meningar om vad ”sann religion” borde likna, är buddism icke desto mindre idag allmänt erkänd som en religion.
