RELIGIÖS TOLERANS
OCH RELIGIÖS MÅNGFALD

Vad man också kom att inse var att religioner långtifrån alltid var konsekventa. Även i relativt små stamsamhällen finns det ofta riter och myter av avsevärd komplexitet vilka ofta misslyckas med att konstituera ett konsekvent, internt integrerat och enhetligt system. Religion genomgår förändring och tillskott förekommer i både myt och ritual allteftersom ett samhälle upplever kontakt med närliggande eller invaderande människor. Olika riter och övertygelser kan vara förenade med olika situationer och tvingande omständigheter (t.ex. att framkalla regn, att säkerställa fruktsamhet hos grödor, djur och kvinnor, för att tillhandahålla skydd; för att befästa allianser; för intagningsceremonier för åldersgrupper etc.). Alla sådana aktiviteter är riktade mot övernaturliga makter (dock definierade) och de erkänns av forskare som religiösa. Kodexarna i religiös övertygelse och utövning inom tekniskt mer avancerade samhällen är i allmänhet mer genomtänkt uttalade, och visar större inre sammanhållning och stabilitet, men även i avancerade system består elementens mångfald. Inga teologiska system eller schematisering av övertygelser vilka hänför sig till det övernaturliga, är helt sammanhängande i någon av världens stora religioner. Det finns alltid oförklarade återstoder, och ibland öppna motsägelser. I de flesta, om inte alla samhällen, består där bland den breda massan kvarlevor av tidigare religiösa inriktningar såsom folkliga religiösa element. Undanträngda religiösa system lämnar ofta sina invändningar hos människor som ersätter dem. Utövningarna att göra offergåvor och organisera relikskrinsprocessioner som var karaktäristiska hos de hedniska sekterna i romarriket fann således sin väg in i kristna skildringar, precis som olika tidigare myter från mellanöstern hade sitt eko i den kristna läran. Under romartiden blev hedniska gudar lätt förvanskade som kristna helgon, och helt nyligen har en liknande process inträffat i Latinamerika. Bortsett från dessa ovidkommande bestående element från folkreligion, ger de heliga skrifterna ur alla de stora religionerna uttryck för inre motsägelser och bristande överensstämmelser. I religionens beskaffenhet finns det ofta oklarheter: religiöst språk utger sig inte för att vara kliniskt vetenskapligt; det strävar efter att vara poetiskt, stämningsmättat och ibland känslobetonat, snarare än nätt och jämt kognitivt. Sådant språk kan ofta omtolkas, tas bokstavligt, allegoriskt, bildligt eller symboliskt, och alstrar därigenom avvikande gensvar. Dessa och andra källor, speciellt som religiösa specialister har sökt att förlika religiös utsago med empiriska bevis, har gett upphov till skillnaderna mellan dessa lärda män som tidvis har anammat motsatta tolkningsframställningar och förklarande principer, vilka ibland har skapat olika traditioner även inom vad som allmänt erkänts vara ortodoxa. Dessa utgåvor utgör sedan en källa till religiös mångfald: en annan uppstår från avsiktlig missämja.