Medan det allmänt är fallet att ökad fientlighet ofta provoceras av kätterska sekterister än av dem med vilka inga spår av gemensam tro finns eller aldrig har delats, och i synnerhet, att förutvarande samreligiösa som har brutit med upplevelsen med den största smälek, har icke desto mindre även det nutida samhälle visat anmärkningsvärd och ihärdig intolerans mot vissa av de nya religionerna som dykt upp sedan slutet av andra världskriget. Medan vissa av dessa rörelser kan grupperas genom bred ”familjelikhet”, är radikala olikheter urskiljbara bland andra. Sociologer har försökt att fastställa vissa breda kategorier, mindre på grund av gemensamma lärosatser än på grund av likheten hos mål, antaganden och perspektiv som olika rörelser omfattar. De har summariskt och i stora drag skilt mellan de rörelser som beskrivs som ”världsbejakande” från dem som är ”världsförnekande”. Världsbejakande rörelser är de som reagerar positivt på den existerande sekulariserade kulturen, och som erbjuder sina anhängare möjligheten inte bara till andlig välsignelse, utan materiella och psykiska fördelar i form av förbättrad emotionell trygghet, terapi, ökad kompetens och social och kanske också ekonomisk framgång. Världsförnekande rörelser däremot, söker så långt det är görligt, att avlägsna sina medlemmar från varje slag av inblandning med det breda samhället och den sekulariserade kulturen, och erbjuder utsikter till belöning, antingen i det tillbakadragna samfundet eller i det lycksaliga livet, eller liven, efter detta, eller ibland i båda. Dessa breda kategorier gör naturligtvis inte rättvisa åt nyansrikedomen i någon rörelses teorier eller utövning, men de visar faktiskt självklart en grundläggande dikotomi av orientering bland de flera hundra nya religiösa grupper som hittas i moderna västerländska samhällen.
Dessa två grundläggande inriktningar är inte nya inom religionshistorien, vilket är uppenbart till och med från en flyktig bekantskap med, å ena sidan, målen i magiska system, och å den andra, den asketiska världsförnekande moralen från medeltida katolicism eller, som en avvikande form, från 1600-talets kalvinism. Båda inriktningarna kan hittas i samtida konventionell kristendom, även om världsförnekelse på senare tid har gett plats åt en starkare strömning av en världsbejakande livssyn. Likväl, trots inriktningar som de ibland delar med etablerad religion, har nya rörelser med båda tendenserna drabbats av opposition, fientlighet, trakasseri och till och med förföljelse under de senaste decennierna. Därför, att i ett fall, skiljer de sig ofta så radikalt i frågor om organisation, monoteistiskt engagemang, karaktären i vördnadsfulla utövningar bland annat, att de med lätthet anklagas för att inte alls vara religiösa; eller, i det andra fallet, eftersom deras religion övertalar anhängarna att dra sig tillbaka från den vanliga sekulariserade inblandningen eller att ägna sig åt esoterisk mysticism, ses de som fiender till samhället.
