RELIGIÖS TOLERANS
OCH RELIGIÖS MÅNGFALD

Helt bortsett från utvecklandet av distinkta skolor inom den konventionella traditionen har, inom avancerade samhällen, avsiktlig och medveten meningsskiljaktighet från renlärighet också varit ett vanligt fenomen. Kristna, judar och muslimer är uppdelade i den ortodoxa (av alla skolor) och oliktänkande grupper som följer ett avvikande mönster av religiös utövning, ansluter sig till avvikande trosuppfattningar och skapar sina egna separata institutioner. Meningsskiljaktighet är mest iögonfallande i sammanhang där det råder religiös ensamrätt: det vill säga, i vilken man kräver att individen, om han håller sig till en religion, skall avsäga sig tro och lydnad till alla andra – ett mönster av engagemang som rigoröst krävs i den kristna traditionen. Eftersom vissa europeiska regeringar upphört att föreskriva specifika former av religion för sina medborgare, och eftersom de åtminstone formellt i viss grad även har reducerat sina diskriminerande preferenser för en religion framför en annan, har situationen i de här länderna kommit att närmare approximera den som råder i USA. Således har det uppstått en situation som betecknas som ”religiös pluralism”. Men ändå, den formella jämlikheten bland religioner inom ett givet samhälle – jämlikhet, som det ofta sägs, inför lagen – bör inte dölja det faktum att diskriminering inte så sällan ofta består, på ett eller annat sätt. I England upprätthåller en mängd olika lagar överlägsenheten hos Church of England, den enligt lag etablerade kyrkan, för vilken monarken är den världsliga huvudmannen. Ett antal anglikanska biskopar sitter just nu i överhusets lagstiftande församling och episkopala utnämningar görs av premiärministern – tillsammans med andra indikationer på förmånsbehandling. I andra europeiska länder gynnar olika diskriminerande åtgärder en eller flera traditionella kyrkor, framför andra frikyrkliga grupper eller nya religiösa organ. Generellt finns det religionsfrihet och fri religiös utövning i Europa, men olika religiösa församlingar upplever fortfarande särbehandling från staten, och måste kämpa mot ofta fientlig massmedia som arbetar med att främja allmänhetens misstanke mot allt som är obekant inom religion. En sådan särbehandling och den åtföljande fientligheten uppstår åtminstone delvis från fortbeståndet av normgivande engagemang hos de flesta av dem som traditionellt har varit inbegripna, som ”experter”, med att definiera religion och specificera dess karaktär. Det finns i alla samhällen ett arv av lärt språk angående religion, som bär den normgivande stämpeln av religiöst engagemang. Tidiga definitioner och beskrivningar av det väsentliga i religion använde ofta termer lånade från dem i religiösa traditioner som formulerade dem. Det är lätt för samhällsvetare att dra förhastade slutsatser att användningen av termer som är karaktäristiska för en religion, måste förvanska bilden av andra religioner och kan ofta involvera falska antaganden om deras karaktär och dispositioner. Begrepp utvecklade inom en kulturell och religiös tradition kommer att oriktigt framställa funktionellt likvärdiga men formellt distinktiva beståndsdelar av religion i en annan. Förekomst av sådan olämplig användning inkluderar hänvisningar till ”buddistkyrkan”, ”det muslimska prästerskapet”; eller (med hänvisning till Trinity) ”kristna gudar”. Själva termerna ”kyrka” och ”prästerskap” bär på kraftfulla specifika kulturella och strukturella bibetydelser, och de fenomen till vilka de tillämpas är i många avseenden annorlunda än deras funktionella ekvivalenter med andra religiösa system. De intellektuella, ideologiska, moraliska och organisatoriska egenskaperna som kännetecknar dem är specifika för kristen tradition och att använda dessa termer måste leda till förvirring, oriktig framställning och falska förväntningar hos andra religioner och därmed till misstänksamhet och kanske fientlighet.