Om tolerans för olika religioner har ökat, har en faktor som kanske tillfälligtvis har gjort tolerans för andra svårt att undanhålla, varit den växande olikheten mellan teologernas och några av de mer engagerade lekmännens övertygelser inom det nominellt samma religiösa trossamfund. En grupp lekmän fortsätter att bejaka den bokstavliga inspirationen i de religiösa skrifterna, medan andra, mindre säkra på muntlig inspiration, icke desto mindre tror på äktheten av det de förstår att skrifterna förmedlar. Även präster, dock ofta mindre avlägsna från vanligt lekmannatroende än vad den akademiska världen och professionella teologer är, förkastar idag ofta centrala grundsatser av trosläran. Under några av de senaste decennierna har det funnits anglikanska [t.ex. episkopalkyrkans] biskopar som öppet har reserverat sig mot sådana grundläggande saker i kristen tro såsom jungfrufödelsen, Jesu återuppståndelse och den andra ankomsten. Vissa lekmän inom samma samfund, har varit djupt upprörda och skandaliserade. Teologer har gått längre, vissa av dem har bestritt existensen av ett högsta väsende av det slag som traditionellt hyllas av den kristna kyrkan. Denna ström av uppfattning har bearbetats av några av de mest hyllade och framstående moderna teologerna, den kan i synnerhet hittas i skrifter av Dietrich Bonhoeffer och Paul Tillich, men kan lättast framställas i dess mest populära och inflytelserika uttryck av J. A. T. Robinson, Bishop of Woolwich. År 1963 sammanfattade biskopen denna trend i kristet tänkande i sin bästsäljande bok, Honest to God [Ärlig mot Gud]. Han lade fram argumenten om att överge idén om Gud som en personlig varelse som fanns ”där ute” och han ifrågasatte hela idén om ”kristen teism”. Han åberopade Bonhoeffer:
”Människan har lärt sig att handskas med alla frågor av betydelse utan att ta sin tillflykt till Gud som en arbetshypotes. I frågor angående vetenskap, konst, och även etik, har detta blivit en självklar sak som man knappast längre vågar angripa. Men under de senaste hundra åren eller så har det blivit alltmer sant även i religiösa frågor: det börjar bli uppenbart att allting gör framsteg utan ’Gud’ precis som förut.” [sidan 36]
Från Tillich, åberopade biskopen följande:
”Namnet på detta oändliga och outtömliga djup och grunden för allt varande är Gud. Detta djup är vad ordet Gud betyder. Om detta ord inte har så stor betydelse för dig, översätt det, och tala om djupen i ditt liv, om källan till ditt varande, om ditt ultimata bekymmer, om vad du tar på allvar utan förbehåll … Han som känner till djup känner till Gud.” [sidan 22]
För han själv, säger biskopen:
”… som han [Tillich] säger: teism såsom den vanligtvis förstås ’har framställt Gud som en himmelsk, fullständigt perfekt person som härskar över världen och mänskligheten’” [sidan 39] ”… är jag övertygad om att Tillich har rätt när han säger att protesten angående ateism mot en sådan högsta person är korrekt.” [sidan 41]
”Vi skall slutligen inte bli mer kapabla att övertyga människor om existensen av en Gud ’därute’ som de måste åkalla för att ordna upp sina liv, än att övertala dem att ta Olympens gudar på allvar.” [sidan 43]; ”att säga att ’Gud är personlig’ är att säga att personligheten är av yttersta betydelse i universumets konstitution, att vi i personliga relationer vidrör den sista meningen med tillvaron som ingen annanstans.” [sidorna 48–9]
Att särskilja, som teologer gör, mellan verklighet och existens, hävdade biskopen att Gud var ytterst verklig, men att han inte existerade, eftersom det att existera skulle ha inneburit att vara ändlig i tid och rum, och därmed vara del av universumet.
Om idén om ett högsta väsende blev ifrågasatt, så blev även den traditionella förståelsen angående Jesus. En omtolkning av Nya testamentet och av personen som var Jesus, hade också pågått i tänkesätten hos 1900-talets avancerade teologiska cirklar. År 1906 hade Albert Schweitzer publicerat ett arbete under den översatta engelska titeln på The Quest of the Historical Jesus, [Sökandet efter den historiska Jesus] i vilket han skildrade Jesus som en judisk profet med något missledda idéer och en mycket stor varelse av sin tid. En mer radikal och kritisk ”av-mytologisering” genomfördes av Rudolf Bultmann som, i början av 1940-talet visade hur mycket evangelierna var föremål för myterna som var förhärskande vid den tidpunkt då de skrevs. Han försökte visa hur några av begreppen som upptogs i evangelierna skulle kunna accepteras av 1900-talsmänniskan. Budskapet för mänskligheten i Nya testamentet såg han väldigt mycket i termer av tysk existentialistfilosofi: kristendom blev en guide för individens moraliska liv, men han betraktade den som inte längre trovärdig som en lärosamling om Guds skapelse och hans herravälde över världen. Bultmanns arbete reste nya tvivel om det traditionella påståendet att Jesus var Guds lekamen, och kastade härmed tvivel över kyrkans hela kristologiska undervisning. Denna historiska relativism fann ytterligare uttryck i ett verk med titeln The Myth of God Incarnate (redigerad av John Hick) utgiven år 1977, i vilken ett antal av de mest framstående anglikanska teologer disputerade den ortodoxa traditionella kristna doktrinen, etablerad i Council of Chalcedon [451 AD] om förhållandet Gud till människan, Jesus. Moderna teologer fann det svårt att tro att Gud hade blivit människa på det sätt som kyrkan hade lärt ut under de föregående femton århundradena.
Dessa olika strömmar av teologiska argument: det övervägda avvisandet av begreppet om en personlig gud; avståndstagandet från teism; den nya tonvikten på relativism i Bibeln; och bestridande av accepterade begrepp om Kristi natur och hans förhållande till gudom – allt uppgick till en allvarlig avvikelse från den erhållna förståelsen av kristendom och av tron hos de flesta lekmannatroende. På det här sättet ifrågasattes nu åsikter, vilka utgick även från kristna källor angående beskaffenheten hos religion, de underförstådda kristna kriterier genom vilka religion tidigare hade definierats.
