Under de senaste trettio åren, har apostasi återigen blivit en fråga i allmänna och privata kretsar, som nämnts ovan, och behandlingen av dagens apostater har små likheter med hur apostater betraktades i det förflutna. Sedan 1960-talet, har en mängd nya religiösa rörelser dykt upp i alla moderna, demokratiska samhällen. Många av dessa minoritetsreligiösa rörelser kräver ”totalitet” av sina medlemmar. Man hävdar ett absolut helhjärtat engagemang av sina religiösa läror och fullständig hängivenhet till sina religiösa samfund. Andra nya religioner kräver inte totalt engagemang av alla medlemmar i deras gemensamma liv och mission, men kräver ändå strikt efterlevnad av dogmatiska, etiska och rituella normer. Alla nya religioner har förvisso trosuppfattningar och utövningar som är varianter av traditionella religioner. Med tanke på dessa rigorösa krav, är det knappast överraskande att en del av dem som involverades, snabbt bestämmer sig för att en viss religiös rörelse inte är något för dem och att de lämnar rörelsen. Detta går vanligtvis obemärkt förbi för de flesta individer som är involverade, när det gäller deras tidigare erfarenheter, som på ett positivt sätt är ett steg i deras egen andliga resa.
Men i motsats till ovanstående, så finns det bland dem som frivilligt lämnar rörelserna några avhoppare som har uppnått stor ryktbarhet, genom att offentligt attackera deras tidigare religiösa sammanslutningar och aktiviteter via pressen och i domstolarna. Som en välkommen informationskälla för en allmänhet som är både nyfiken och lättskrämd inför dessa obekanta nya religioner, så behandlas dessa apostater ofta som celebriteter snarare än som socialt utstötta. Men som vi kommer att se nedan, så kan varken den i tysthet uppskattande före detta medlemmen, eller den högljutt kränkta apostaten, från en ny religiös rörelse, tas som en objektiv och auktoritativ tolk av den religiösa rörelse som han eller hon tidigare tillhörde.
IV.I. Typer av avhopp
Det finns en utbredd missuppfattning bland människor i allmänhet att det bara finns ett fåtal apostater från nya religiösa rörelser som är frivilliga och har positiva erfarenheter. Bilden av nya religioner som disciplinerade grupper som styr medlemmarnas tankar och handlingar genom en lång rad av ”mind control”-tekniker är djupt rotad i allmänhetens föreställning, tack vare medias fixering vid skräckhistorier från tidigare medlemmar och propagandan från anti-sektgrupper. Även många tidiga lärda beskrivningar av nya religiösa rörelser bevarade denna felaktiga uppfattning genom att basera sina studier nästan helt och hållet på apostater som tvingades att lämna sina tidigare religiösa sammanslutningar, antingen genom tvingande avprogrammering eller tvångsintagningar på sjukhus. Men ett antal aktuella vetenskapliga studier (t.ex. James A. Beckford, Cult Controversies: The Societal Response to New Religious Movements [Sektkontroverser: Samhällets svar på nya religiösa rörelser], London: Tavistocks Publications, 1985, Stuart A. Wright, Leaving Cults: The Dynamics of Defection [Att lämna sekter: Avhoppets drivkraft], Washington D.C.: Society for the Scientific Study of Religion, 1987) har klart och tydligt visat att det finns två väldigt olika typer av apostasi, vilket i sin tur kan vara relaterat till två mycket olika bedömningar av avhopp från nya religiösa rörelser.
Bara en liten minoritet av avhopp från nya religiösa rörelser är resultatet av påtvingad apostasi. Tvingande ansträngningar för att ”rädda” en given individ från en ny religiös rörelse har alltid initierats av någon utomstående. Släktingar som opponerar sig mot en individs engagemang i en ny religion, ställs inför ett dubbelt problem – varför personen gick med och hur personen ska kunna skiljas från religionen.
Den första frågan besvaras vanligen med förklaringen ”hjärntvätt” som i sin tur motiverar en lösning med ”avprogrammering” på det andra problemet. Hjärntvättsscenariot ”förklarar” hur en konvertit till en ny religion börjar ansluta sig till och försvara något som för en utomstående verkar var en så absurd tro och utövning. Personen i fråga kan ses som ett offer för olika psykologiska och sociologiska tekniker av mind control. Under denna omständighet, är det enda sättet att rädda personen en dramatisk form av ingripande som kommer att befria individen från sådant slaveri. Det anses vara motiverat med tvångsmässig kidnappning och avprogrammering eller juridiskt förmyndarskap och inläggning på sjukhus som nödvändiga medel för att rädda dem från sig själva, som vilseledda och manipulerade anhängare av nya religioner. Anklagelser om hjärntvätt och rättfärdiganden av avprogrammering, i en eller annan form, är grunden för alla sådana ”räddningsaktioner”.
Tvärt emot den allmänna opinionen, är den överväldigande majoriteten av apostater från nya religiösa rörelser en fråga om en frivillig apostasi. Dessutom talar en klar majoritet, av de som lämnar av egen fri vilja, positivt om vissa aspekter av deras tidigare erfarenheter.
Eftersom de varit mycket framträdande i avslöjande reportage i media och vid rättsliga åtgärder mot tidigare religiösa kolleger, har sådana framtvingade apostater bidragit till att förstärka kontroversen kring nya religiösa rörelser. Deras tillgänglighet som ”sektöverlevare” gör dem spännande för media, som ofta är den enda informationskällan om nya religiösa rörelser som är tillgänglig för allmänheten. Vid det här stadiet av processen, fungerar det logiska sambandet mellan hjärntvätt och avprogrammering omvänt. Det faktum att avprogrammeringsprocessen ”fungerar” tas som bevis av berörda utomstående och även en del tidigare medlemmar för att hjärntvättsscenariet är sant. Den plötsliga och radikala förändringen i deras tro och beteende genom avprogrammering kan ses som ett tydligt bevis på att den återvunna individen i själva verket var ett offer, för att inte säga fånge i en ondskefull religion. Det faktum att de ”fick sin älskade tillbaka” uppmanar dessutom släktingar att hjälpa andra att ”få tillbaka sina barn” genom att berätta sin historia offentligt och genom att stödja de anti-sektorganisationer som stödde dem. På detta sätt, har en liten del av apostaterna och deras ”räddare” bildat (eller, mera korrekt missbildat) allmänhetens uppfattning om alla avhoppare från nya religiösa rörelser.
Tvärt emot den allmänna opinionen, är den överväldigande majoriteten av apostater från nya religiösa rörelser en fråga om en frivillig apostasi. Dessutom talar en klar majoritet, av de som lämnar av egen fri vilja, positivt om vissa aspekter av deras tidigare erfarenheter. Även om man lätt vidgår hur en viss religiös rörelse misslyckats med att uppfylla ens personliga förväntningar och andliga behov, har många frivilliga avhoppare hittat sätt att hitta vissa försonande värden från sina tidigare religiösa sammanslutningar och aktiviteter.
Men det finns vissa frivilliga apostater från nya religiösa rörelser som lämnar rörelsen djupt förbittrade och som är mycket kritiska mot sina tidigare religiösa sammanslutningar och aktiviteter. Kraften i separationen från en gång en älskad religiös grupp är analog med en bitter äktenskaplig separation och skilsmässa. Både äktenskap och religion kräver en betydande grad av engagemang. Ju större engagemang, desto mer traumatiskt blir uppbrottet. Ju längre engagemanget varar, desto angelägnare blir behovet att skylla på andra för den misslyckade relationen. Medlemmar som varit mycket engagerade länge, i nya religiösa rörelser och som med tiden blivit desillusionerade gentemot sin religion skyller ofta allt på sina tidigare religiösa sammanslutningar och aktiviteter. De förstorar små fel och brister till en enorm ondska. De förvandlar personliga besvikelser till illvilliga svek. De kommer till och med att berätta otroliga lögner för att skada sin tidigare religion. Det är föga överraskande att dessa apostater i efterhand ofta appellerar till samma hjärntvättsscenarier som brukar åberopas som skäl för att tvinga någon att lämna nya religiösa rörelser.
IV.II. Taktik för återinträde
Att lämna tidigare religiösa sammanslutningar och aktiviteter är bara halva processen av att avsäga sig från sin tro till en ny religiös rörelse. Oavsett om apostaten lämnat rörelsen frivilligt eller tvingats till lydnad, ställs denne inför den skräckinjagande uppgiften att återvända till den dominerande kulturen och omformulera en ny identitet och världsbild. Återinträde betyder sällan att återvända till sin tidigare livsstil och världsåskådning, som man hade innan man anslöt sig till en ny religiös rörelse. Den ”förlorade” sonen eller dottern återvänder som en annan person, vilket innebär en hel uppsättning erfarenheter som på något sätt måste förklaras och integreras i en ny psykologisk och social situation. Den här övergångsperioden påverkas ofta av familjesystem, sociala nätverk, religiösa grupper, läroanstalter, och anti-sektorganisationer. Det är föga överraskande att påverkan från dessa grupper färgar av sig på apostaternas tolkning av tidigare religiösa aktiviteter och sammanslutningar.
Oavsett hur de lämnat rörelsen, måste apostater ta hänsyn till både den tidigare omvändningen till och den efterföljande separationen från en icke-traditionell religiös rörelse. De får ofta de motiv de själva söker från anti-sektorganisationer eller fundamentalistiskt religiösa grupper, som både förser dem med hjärntvättsförklaringar om varför de plötsligt anslöt sig och lika plötsligt övergav en ny religiös rörelse. Den information som tillhandahålls av dessa grupper är vanligtvis mycket negativ och kraftigt vinklad mot den organisation som man har lämnat. Dessa grupper förser dem, mer exakt, med ett kommunikationsspråk för sina berättelser om förförelse och frigörelse. Många samhällsvetare har påpekat att dessa biografier om ”sektöverlevnad” är i hög grad stiliserade redogörelser som röjer påverkan av lånade scenarier om fångenskap och frigörelse. Varje redogörelse är en repeterad berättelse om social isolering, emotionell manipulation, fysisk försakelse, ekonomiskt utnyttjande och hypnotisk kontroll. Syftet med dessa ”skräckhistorier” är både att ursäkta den enskilde apostaten samt att anklaga den nya religionen för en irrationell tro och omoraliskt beteende. De framkallar och formar också allmänhetens uppfattning om nya religioner som farliga hot för religionsfrihet och lag och ordning. Mot bakgrund av denna negativa press, påverkas även de apostater som inte påverkas direkt av anti-sektorganisationer eller fundamentalistiskt religiösa grupper ofta av deras negativa presentationer av den religion de har lämnat.
