Vad är
RELIGIONSFRIHET?

Förenta nationerna, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och relaterade regionala organ har länge insett betydelsen av en organisationsstruktur som juridisk person för religiösa organisationer som del av deras rätt till religionsfrihet eller tro.

När rätten till religionsfrihet eller tro diskuteras, är man mer benägen att tänka på individers rätt till tro och manifestera sin tro genom gudstjänst, undervisning, iakttagande av religiösa sedvänjor och utövning. Men vid närmare eftertanke kan individer inte till fullo utöva sin rätt till religiös frihet om de inte tillåts att bilda juridiska strukturer för att organisera och driva sina religiösa samfund.

Lagar som styr bildande, verksamhet, registrering och erkännande av religiösa samfund är själva livsnerven för religiösa samfund. Utan någon form av status som juridisk enhet, kan ett religiöst samfund inte delta i de mest elementära handlingarna såsom att äga eller hyra en plats för gudstjänst, sköta ett bankkonto, anställa medarbetare, ingå avtal för tjänster, publicera och sprida religiösa texter, och etablera utbildningsverksamhet och nå ut i samhället med välgörenhets- och allmännyttig verksamhet.

Lagar som styr tillgång till status som juridisk person bör struktureras på ett sätt som underlättar religionsfrihet eller tro. Som ett minimum, tillgång till grundläggande rättigheter som förknippas med status som juridisk person, bör finnas tillgänglig utan svårighet. [28] Stater bör se till att procedurer för att nå status som juridisk person och religionsregistreringsprocedurer är snabba, transparenta, rättvisa, allomfattande och icke-diskriminerande. [29]

Förnekande av tillgång till sådan status representerar en betänklig och otillåtlig börda för rätten till religionsfrihet. [30] Det är anledningen till att lagar som styr konstituering såsom juridisk person och registrering av religiösa organisationer representerar en viktig måttstock för att bedöma i vilket skick religionsfriheten är i en viss stat.

I många fall har sådana lagar använts som ett vapen av staten att begränsa religiösa samfund snarare än underlätta religiös frihet. Lagar som påbjuder religionsregistrering och utdömer straffrättsliga påföljder för icke-registrerad religiös verksamhet är drakoniska metoder som används av stater för att undertrycka religionsfriheten i strid med mänskliga rättigheter.

Sådana metoder har enhetligt fördömts av FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter, [31] FN:s rapportör för religionsfrihet, [32] OSSE-panelen av religiösa experter i samråd med Venedigkommissionen, [33] Europeiska unionen, [34] och Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. [35]

Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har fastställt att en vägran av en stat att bevilja status som juridisk enhet till en sammanslutning av individer, religiösa eller i andra avseenden, utgör ett intrång i utövandet av rätten till föreningsfrihet. I fall där ett religiöst samfunds organisation är omstridd, har vägran att acceptera den som en juridisk enhet också visat sig utgöra ett intrång i rätten till religionsfrihet, som den utövas av både samfundet i sig och dess individuella medlemmar. [36]

OSSE-panelen av religiösa experter och Venedigkommissionen har identifierat ytterligare problemområden avseende förfaranden gällande religionsregistrering och bildning av juridisk person som måste tas itu med för att underlätta religionsfrihet eller tro:

• Individer och grupper bör vara fria att utöva sin religion utan registrering om de så önskar;
• Höga minimikrav på medlemskap bör inte tillåtas med hänsyn till erhållande av status som juridisk person;
• Det är inte lämpligt att kräva långt utdragen existens i staten innan registrering tillåts;
• Andra omåttligt betungande hinder eller tidsfördröjningar innan status som juridisk person kan erhållas bör ifrågasättas;
• Bestämmelser som medger överdriven statlig diskretion i fråga om att ge godkännanden bör inte tillåtas;
• Officiell diskretion vad gäller begränsning av religiös frihet, vare sig som en följd av vaga bestämmelser eller på annat sätt, bör omsorgsfullt begränsas;
• Intervention i interna religiösa angelägenheter genom att ägna sig åt omfattande granskning av ecklesiastiska strukturer, införa byråkratiska granskningar eller inskränkningar med avseende på religiösa utnämningar och liknande, bör inte tillåtas;
• Bestämmelser som fungerar retroaktivt eller som misslyckas med att skydda ekonomiska intressen (till exempel genom att kräva omregistrering av religiösa organisationer, med nya kriterier) bör ifrågasättas;
• Adekvata övergångsregler bör tillhandahållas när nya regler introduceras; och
• I enlighet med principerna för självständighet bör staten inte besluta om att en viss religiös grupp skall vara underordnad en annan religiös grupp eller att religioner bör struktureras enligt ett hierarkiskt mönster. (En registrerad religiös enhet bör inte ha vetorätt över registreringen av någon annan religiös enhet.) [37]