Det finns ingen snabb och enkel definition av begreppet tillbedjan som kan tillämpas på samtliga religionsformer med total opartiskhet. I slutet av avsnitt II ovan, rörande religionens kännetecken, påpekade jag att varje religion på något sätt uppvisar alla tre (trossystem, religiöst bruk och religiös samvaro), men att inga religioner uppvisar dem i exakt samma grad eller på samma sätt. Det är dessa variationer, som gör religionerna unika. Katolicismen, den grekisk-ortodoxa och den anglikanska kyrkan lägger enorm vikt vid omständliga ritualer med skrudar, processioner, ljus, hymner, ikoner, vigvatten, rökelse m.m. Å andra sidan betraktas sådana praktfulla ceremoniella former som en smula vidskepligt, eller rent av som avgudadyrkan, inom flera strikt protestantiska samfund, exempelvis Brethren-rörelsen. Inom dessa kristna förgreningar bantas gudstjänsten ner till Ordets predikan, kanske med några få psalmer och bön. I Religious Society of Friends – vanligtvis kallade kväkarna – består deras Meeting for Worship (gudstjänsten) av inga yttre handlingar alls, utan är en tyst samling under vilken medlemmarna möjligen utväxlar några få inspirerande ord. På samma sätt består den huvudsakliga andaktsformen i buddistiska kloster av helt tyst meditation under långa perioder, med fokus på självets utsläckande och frigörelse från den snärjande tillvaron men inte av vördnad för ett Högsta väsende.
Den omöjliga uppgiften att formulera en helt rigid och omedgörlig definition av begreppet tillbedjan gör det nödvändigt att en flexibel föreställning bibehålls inom den jämförande forskningen. De flesta uppslagsböckers definitioner bemöter detta problem genom att införliva flera olika idéer under begreppet tillbedjan. För det första kan tillbedjan innefatta idéer om ”riter” och ”ceremonier”. En del religionsforskare ser riter och ritualer som omvandlande. I exempelvis det kristna dopet omvandlas den initierade från ett tillstånd (synd) till ett annat (nåd). I primalsamhällen förs neofyten från barndom till mogen ålder i övergångsriten. Scientologys auditeringsprocess, med övergång mellan stadierna från ”preclear” till ”Clear” skulle i detta sammanhang också vara omvandlande. Omvänt anses ceremonierna ofta vara bekräftande; det vill säga att de bejakar och bekräftar status quo. Olika former av vilodagar och söndagssamlingar är på detta sätt ceremonier. Ceremonier bekräftar för den troende gemenskapen dess status som dyrkande församling och dess samfundsidentitet. Oftast, men inte nödvändigtvis alltid, åtföljs inslagen av skrudar, riter och ceremonier även av komplicerade danser, musik, vigvattenstänk och reningsceremonier, djur- eller matoffer, välsignande gester osv.
För det andra erkänner religionsforskare rent allmänt att tillbedjan inte enbart utgörs av riter och ceremonier. På grund av detta innehåller de flesta definitioner andra föreställningar som ”bruk”, ”handlingar” och ”observanser”. Dessa föreställningar finns medtagna på goda grunder. En individs tillbedjan kan vara en annans vidskepelse. Och det som kan verka vara en meningslös handling för en utövare – till exempel korstecknet för en protestant – kan verka andaktsfullt för en annan. Forskare tvingas därför betrakta religiösa handlingar inom ramen för den specifika religionen som helhet, det vill säga i enlighet med den troende gruppens slutliga mål och avsikter. Forskaren behöver inte dela samma tro som den troende, men om han eller hon är seriös i försöket att förstå religiösa fenomen måste ett steg tas i denna riktning. Det är endast med denna attityd som forskaren kan avgöra vilka handlingar, bruk och observanser, som utgör tillbedjan inom ett bestämt religiöst samfund.
Inom den mer omfattande definitionen av religiös tillbedjan (handlingar, bruk och observanser) kan vi inkludera sådana områden som studiet av heliga texter, utbildandet av andra i detta studium, recitationer av texterna samt olika former av religiös handledning. Vissa religioner till och med genomsyrar dessa handlingar med heliga ceremonier. I japanska zenbuddistiska kloster har jag sett noviser, som ceremoniellt bär med sig en kopia av lotussutran och högtidligt memorerar denna genom ett ritualiserat skanderande. Studiet av judendomens talmud i deras ”yeshiva” uppvisar en liknande rituell karaktär.
Forskaren kan hitta två fundamentala andaktsströmningar bland de olika religiösa traditionerna: Den ena sortens tillbedjan är mer celebrerande och rituell; den andra är mer instruerande och meditativ.
Frågan om huruvida auditeringen och utbildningen utgör en slags tillbedjan uppstår naturligtvis bland de västerländska huvudreligionernas anhängare, det vill säga inom judendomen, kristendomen och islam. Inom dessa religioner kretsar tillbedjan huvudsakligen, men inte enbart, runt allmänt firande, festdagar, predikningar, hymner, sabbatens eller söndagens gudstjänster samt olika andaktsutövningar. Fast denna tillbedjansform är väl representerad i de österländska religionerna, finns det en fundamental underton i mycket av den österländska fromheten, vilken lägger större vikt vid meditation och vägledning. Som redan nämnts är tillbedjan inom hinduismens vedatradition och buddismens zentradition inte koncentrerad runt firandet utan snarare på meditation och ett studium av de andliga sutra-texterna. Inom zenbuddismen åtföljs detta andliga studium ofta av meditation runt koan, korta, kärnfulla och ofta motsägelsefulla ordspråk som hjälper den troende att rasera den ordinära medvetenhetens vallar så att plötslig upplysning, satori, kan uppnås.
Emedan upptäckten och kodifieringen av auditeringsteknologin helt och hållet tillhör L. Ron Hubbard, har både Scientology-kyrkan och L. Ron Hubbard själv alltid varit medvetna om Scientologys släktskap med vissa aspekter inom hinduismen och speciellt, buddismen. Scientology delar med dessa båda en gemensam tro på att den centrala frälsningsprocessen innebär en övergång från okunnighet till upplysning, från insnärjdhet till frihet, samt från förvillelse och förvirring till klarhet och ljus. För ett antal år sedan publicerade jag en uppsats om Scientologys relation till buddism: Frank K. Flinn, ”Scientology as Technological Buddhism” [Scientology som teknologiserad buddism] i redaktör Joseph H. Fichters, Alternatives to American Mainline Churches, New York: Paragon House, 1983, sidorna 89–110. I harmoni med de österländska traditionerna betraktar Scientology naturligt nog tillbedjan inte så mycket som firande och fromhet, utan som meditation och vägledning, där tonvikten ligger vid medvetenhet och upplysning, på Scientologys språk kallat ”clearing”.
Det bör här påpekas att det inte bestämt går att hävda att den meditativa och vägledande tillbedjansformen saknas inom den västerländska kulturen. De fromma ortodoxa judarna anser att ett hängivet studium av toran, eller lagen, är en form, kanske till och med den enda formen, av tillbedjan. I detta har de ortodoxa judarna skapat sin yeshiva, tillägnad andaktsfulla tora- och talmudstudier. En yeshiva är inte bara en plats för vanlig utbildning utan också en plats för tillbedjan. På samma sätt är de muslimska kuttab och madrassa tillägnade det fromma studiet av koranen. Många romersk-katolska klosterordnar, främst cistercienserorden och trappisterna, ägnar på liknande sätt större delen av sin tillbedjan åt ett tyst studium av och meditation kring heliga texter.
På det hela taget betraktas emellertid meditation, heligt studium och vägledning inte som tillbedjansformer i lika hög grad inom den västerländska kulturen som inom den österländska. I Indien är det kutym att äldre människor säljer alla jordiska ägodelar, vallfärdar till en helig plats, exempelvis Varanasi (Benares) vid floden Ganges och tillbringar resten av livet med att emellanåt utföra pujas, eller rituella offer, men huvudsakligen i meditation kring gudomliga ting. För den genomsnittlige hinduen utgör detta slags meditation den högsta formen av tillbedjan.
Bortsett från diskussionerna ovan står det otvetydigt klart, att Scientology har både den ceremoniella och firande tillbedjans typiska former och sitt eget unika andliga levnadssätt i auditeringen och utbildningen.
Bortsett från diskussionerna ovan står det otvetydigt klart, att Scientology har både den ceremoniella och firande tillbedjans typiska former och sitt eget unika andliga levnadssätt i auditeringen och utbildningen. Som jämförelse och kontrast betraktar den romersk-katolska kyrkan samtliga sju sakrament som en slags tillbedjansformer. Detta är orsaken till att samtliga sakrament huvudsakligen ges i kyrkorna av det vigda prästerskapet. Sakrament ges utanför kyrkan enbart under speciella omständigheter som exempelvis i vården av de sjuka. De sju sakramenten är dopet, konfirmationen, bikten, försonandet, nattvarden, äktenskapet, prästvigningen och smörjelsen av de sjuka och klena. Men för katoliken är nattvarden ”sakramentens sakrament”, oftast kallad mässa, vilken firar Jesu Kristi död och uppståndelse och hans närvaro inom det troende samfundet.
Även Scientology-kyrkan har sitt ”sakramentens sakrament” i auditeringen och utbildningen. Alla utövande scientologers huvudsakliga religiösa strävan är att bli Clear och uppnå status som Opererande thetan med herravälde över ”liv, tanke, materia, energi, rum och tid”. De centrala religiösa medlen för detta mål är auditeringens och urbildningens komplexa nivåer och grader. Den betydelse nattvarden har för katoliken, har auditeringen och utbildningen för scientologen. På samma sätt som katolikerna betraktar de sju sakramenten som de huvudsakliga medlen för världens frälsning, så betraktar också scientologerna auditeringen och utbildningen som centrala medel för frälsning, vilket beskrivs som maximal överlevnad på alla dynamikerna.
Som jämförande religionsforskare, skulle jag besvara frågan ”På vilka platser tillber den utövande katoliken?” med svaret ”Där de sju sakramenten mest självklart kan ges de troende.” På frågan ”Var tillber scientologen?” skulle jag svara ”Där auditering och utbildning i Scientologys heliga skrifter mest självklart kan ges församlingsmedlemmarna.” L. Ron Hubbards verk om Dianetics och Scientology utgör Scientology-kyrkans heliga skrifter. Merparten av dessa verk ägnas åt det scientologer kallar auditeringsteknologi, samt ledning och framställning av medlemmarnas auditering och utbildning. Den överväldigande tonvikt som L. Ron Hubbards verk lägger vid auditeringen borde redan den övertyga religionsforskaren om att auditeringen och utbildningen är Scientology-kyrkans centrala religiösa handlingar och huvudsakliga former för tillbedjan.
För det första kan jag som jämförande religionsforskare utan minsta tvekan hävda, att auditeringen och utbildningen är centrala tillbedjansformer i scientologens trossystem. För det andra är de platser där medlemmarnas auditering och utbildning är otvetydigt Scientology-andaktshus.
Frank K. Flinn
22 september 1994
