VIII.I. Dyrkan – Ett begrepp i förändring
Teistiska religioner – bland dem traditionell kristendom – lägger vikt vid dyrkandet, vilket utgör formaliserade uttryck för vördnad inför och vördande av en gudom, ödmjukhet, underkastelse inför gudomen, bön (kommunikation med gudomen), kungörelser av hans prisande och tacksägelse för hans understöd. (Äldre föreställningar om dyrkan innefattade också offer – av djur eller människa – och handlingar för blidkande av en hämndlysten eller avundsjuk gudom. Men föreställningar om dyrkan har förändrats och äldre formers dyrkan, som en gång ansågs som oumbärliga, skulle nu anses som olagliga. Dyrkandets idé ändras i vår egen tid, både inom de traditionella kyrkorna och inom nya rörelser.) Den traditionella föreställningen om dyrkan associeras generellt med postulerandet av en gudom (eller gudomar) eller en personlighet vilken är föremål för dyrkande inställningar och handlingar. Denna definition på dyrkan, vilken är i enlighet med den som framfördes i nyligen inträffade engelska rättsfall, är i begränsad omfattning baserad på det historiska judisk/kristna/muslimska bruket. Empiriska belägg klargör dock att dyrkan av detta slag inte inträffar inom alla religioner, men då det inträffar uppvisar det en betydlig variation i form, av vilka några beskrivs nedan.
VIII.II. Variationer inom dyrkan – Theravadabuddismen
För det första: theravadabuddismen – i dess rena form – och ett antal andra religioner postulerar inte en högsta varelse, utan en yttersta lag eller princip vilken varken kräver eller är beroende av de troendes vördnad, prisande eller dyrkan. Det är generellt antaget att en gudom inte är ett oeftergivligt villkor för religion, sålunda – om det begreppet skall bibehållas – måste ett vidare begrepp för dyrkan antas än det som föreskrivs inom den kristna traditionen.
VIII.III. Variationer inom dyrkan – Nichiren-buddismen
För det andra: det finns religiösa rörelser exempelvis funna inom Nichiren-buddismen, vilka förnekar suveräna varelsers existens men vilka kräver dyrkan av ett föremål. Soka gakkai-buddisterna, en rörelse med ungefär 15 miljoner utövare varav cirka sex miljoner finns i Storbritannien, dyrkar Gohonzon, en mandala i vilken finns ristat den yttersta sanningens vitala symboler eller formler. Genom dyrkan av Gohonzon förväntar sig dessa buddister dess välsignelse. Sålunda kan något som liknar det kristna sammanhangets begrepp om dyrkan uppstå även då ett högsta väsendes existens uttryckligen förnekas.
VIII.IV. Variationer inom dyrkan – Kväkare
För det tredje: även inom den breda kristna traditionen behöver attityder av vördnad och ödmjukhet inte innebära specifika beteendeformer såsom de observeras inom de ortodoxa, romersk-katolska eller högkyrkliga anglikanska gudstjänsterna, i vilka de troende må buga, knäböja, kasta sig ner, ge lovprisning, tacksägelse och välsignelse och, genom åkallan, söka välsignelse i gengäld. Inom kristendomen finns det många rörelser vilka följer olika bruk: Kväkarna utgör ett övertygande exempel. Kväkare möts på ett vördnadsfullt sätt men engagerar sig inte i formell tillbedjan, såsom fastställd eller uttalad bön, sjungande av hymner eller mässande av psalmer. Ofta förrättar de hela mötet i tystnad.
VIII.V. Variationer inom dyrkan – Christian Science
För det fjärde: inom kristendomen har det funnits en tendens både inom de äldre, etablerade kyrkorna och inom en variation av relativt nyligen uppstådda grupper, att gudsidén bör uttryckas i allt mer abstrakt form. Då några av de mer framstående moderna teologerna har omdefinierat gudsföreställningarna, ofta genom att eliminera idén om Gud som person (se ovan, avsnitt IV.III.), har äldre föreställningar om dyrkan för en del börjat te sig anakronistiska. Opinionsmätningar visar att en stadigt ökande andel av dem som tror på Gud trots det inte tror på Gud som en person; de hävdar att Gud snarare är en kraft. Inom nyligen uppstådda religiösa rörelser finns det ibland former av ”dyrkan” som är anpassad för dessa mer moderna, abstrakta gudsuppfattningar. Ett exempel är Christian Science. Då denna rörelse, vilken antedaterar Scientology med över sjuttio år, har många karaktärsdrag gemensamt med Scientology, och då Christian Science länge varit erkänd som religion, kommer denna rörelses attityd mot dyrkan att bli mer fullständigt utforskad. Inom Christian Science definieras Gud som ”princip”, ”liv”, ”sanning”, ”kärlek”, ”sinne”, ”ande”, ”själ”. Dessa opersonliga abstraktioner kräver inte manifesteringar av underkastelse eller vördnad och sådana benägenheter ges endast ett begränsat uttryck i Christian Science gudstjänster. Mary Baker Eddys (grundare av Christian Science) uppfattning av dyrkan representeras i dessa citat från hennes textbok Science and Health with Key to the Scriptures [Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften]:
Hörbara böner kan aldrig ersätta andlig förståelse ... Långa böner, vidskepelse och trosbekännelser, stympar kärlekens starka bojor och kläder religionen i mänsklig form. Oavsett hur dyrkan materialiseras så hindrar den människans andliga utveckling och håller henne från att visa sin kraft över felande.
”Älskar du Herren din Gud med allt ditt hjärta, och med hela din själ och med hela ditt sinne?” Detta bud innehåller mycket, även övergivandet av all enbart fysisk känsla, tillgivenhet och dyrkan.
Jesu historia skapade en ny kalender vilken vi kallar den kristna eran; men han etablerade ingen ritualistisk dyrkan.
Det är sorgligt att frasen helig gudstjänst kommit att så generellt betyda offentlig dyrkan istället för dagliga dåd.
Vi dyrkar andligt endast då vi upphör att dyrka fysiskt. Andlig hängivenhet är kristendomens själ. Dyrkan genom ett medium av materia är hedendom. Judiska och andra ritualer är endast en blek skugga av äkta dyrkan.
Israeliterna koncentrerade sina tankar på materien i sina försök att dyrka det andliga. För dem var materien substans och anden skugga. De ämnade dyrka anden på ett materiellt sätt, men detta visade sig vara omöjligt. De kanske åberopade Jehova men deras bön visade inga tecken på att bli hörd då de inte fullt tillräckligt förstod Gud för att kunna demonstrera hans helande makt.
Även om scientisterna använder Fader vår inom församlingen är den bönen omstöpt till ett antal bekräftelser i enlighet med Eddys lära. Tyst bön är inom Christian Science en bekräftelse på och inte åkallan av ”sanningar”: Gud är en ”princip” som skall demonstreras, inte en ”varelse” som skall lugnas eller blidkas. Sålunda skiljer sig dyrkan inom Christian Science i form, stämning och uttryck från dyrkan inom andra kyrkor.
VIII.VI. Dyrkan definierat genom dess mål, inte genom dess former
De föregående kommentarerna om variationer inom dyrkan visar på behovet av – om alla lämpliga, empiriska belägg borde tas i beaktan – en mycket bredare definition på dyrkan än den som begränsas av, eller är beroende av, en specifik traditions antaganden. Den kristna kyrkans traditionella former uttömmer inte alla de varierande sätt på vilka dyrkan kan gå till, och går till (även inom kristna kyrkor). En distinktion måste göras mellan dyrkans externa former (vilka må vara specifika, lokala, regionala eller nationella) och dyrkans syfte, vilket vi må representera som universellt. Dyrkans syfte är att etablera en harmoni mellan utövaren och det övernaturliga yttersta (varelse, föremål, lag, princip, dimension, ”varandets grund”, eller ”omsorg”) hur nu än detta yttersta upplevs av den religiösa samling till vilken utövaren hör, med hennes slutliga uppnående av frälsning eller upplysning som mål. Genom att betona att dyrkans definierande karaktärsdrag ligger i dess syfte klargörs dyrkans olika formers kulturella relativitet. Då dyrkan väl definierats med referens till dess målsättningar, kan vi förstå varierande föreställningar rörande det yttersta, från avgudabilder till transcendentala lagar. Sålunda dyrkas en avgudabild som ett despotiskt väsen vilket utför tjänster eller åsamkar skada; dyrkan av en antropomorfisk gudom snarare betonar en relation av tillit, men också av beroende; dyrkan av mer sofistikerade föreställningar om ett högsta väsende lägger mindre vikt på gudomens känslomässiga ombytlighet och betonar sökandet efter sinnelagets harmoni i enlighet med mer generella, etiska principer; dyrkan av en helt abstrakt yttersta sanning, lag eller dimension har tendens att hänge sig åt kunskapens spridande, uppnående av upplysning och förverkligande av människans hela potential. Alla dessa vida varierande, utpekade mål kan ses som del av människans sökande efter frälsning, oavsett hur olik frälsningen i sig än föreställs. Vördnad inför det yttersta, för människans ”varandets grund”, hur den nu än avbildas, är ett generellt drag av respekt och omsorg för livet vilket inte är beroende av några särskilda, kulturbundna beteendeformer eller normer.
VIII.VII. Nedgång av dyrkans poetiska form
I multireligiösa samhällen måste begreppet för vad som innefattar dyrkan uttryckas i abstrakta ordalag om religionens mångfald skall kunna bli tillbörligt erkänd. Nyliga och fortsatta religionstrender går mot uttryck som är abstrakta och lättare att göra allomfattande. Detta är sant inte enbart om framstående teologer och prästerskapet, utan är också uppenbart inom många nya religiösa rörelser. I en vetenskaplig och teknologisk era har människans föreställning om det gudomliga, eller av det yttersta, haft en tendens att förstås i ordalag som i sig är mer i överensstämmelse med vetenskaplig och teknisk erfarenhet även då denna typ av språk och begreppsutformning står i kontrast till det traditionella, poetiska bildspråk som en gång var typiskt för religiösa uttryck. Den poetiska formen håller stadigt på att överges inte enbart inom nya rörelser, utan också inom de så kallade traditionella kyrkorna, vilket kan ses i den romersk-katolska kyrkans reformer sedan Andra Vatikankonciliet och i ersättandet av Church of Englands Book of Common Prayer med prosaiska, folkliga och familjära uttrycksformer. Utanför dessa kyrkor, inom rörelser utan förpliktelsen mot en redan rudimentär respekt för tradition, har skapandet av nytt språk och nya liturgiska former åtnjutit en ännu större frihet. Bland dessa rörelser återfinns Scientology.
VIII.VIII. Kommunikation som dyrkan
Scientology presenterar en verkligt abstrakt föreställning om det Högsta väsendet i den åttonde dynamiken. Scientologer söker utvidga sitt medvetande och förståelse till att omfatta alla varandets dimensioner, i syfte att hjälpa, och vara del av, det Högsta väsendets eller oändlighetens överlevnad. Scientologer visar vördnad för livet, och erkänner Gud som varandets yttersta grund, men detta erkännande innefattar ingen speciell form av beteende som alls bär någon nära liknelse med de handlingar som anses som ”dyrkan” inom de traditionella kristna kyrkorna. Scientology är en rörelse som omfattar folk av varierande religiös bakgrund; vilket betonar nya föreställningar om skapelse, meningen med livet och frälsning; och dess lära hämtar inspiration från mer än en av de stora religiösa traditionerna och likaså från en bredd av vetenskapliga inriktningar. Det vore därför klart lämpligt att Scientology presenterar sina teorier i abstrakta och universella ordalag och att dess föreställning om dyrkan tillmötesgår dessa perspektiv. Den allmänna inställningen har uttryckts på följande sätt: ”I Scientology definierar vi dyrkan i form av kommunikation. Den som kunde dyrka på ett effektivt sätt vore den som anser sig kapabel att överbrygga avstånden och kommunicera med det Högsta väsendet” [Scientology as a Religion, sidan 30].
Scientology är en rörelse som omfattar folk av varierande religiös bakgrund; vilket betonar nya föreställningar om skapelse, meningen med livet och frälsning; och dess lära hämtar inspiration från mer än en av de stora religiösa traditionerna och likaså från en bredd av vetenskapliga inriktningar.
Scientologys kvintessens ligger i förståelse genom kommunikation – kommunikation med thetanens eget förflutna och med omgivningen, och må på det sättet liknas vid den kommunikation som försiggår inom den kristna dyrkan, den kommunikation som individen genom bönen och nattvarden söker med gudomen, då hon verkligen, som de traditionella kyrkorna uttrycker det, beter sig som en ”kommunikant”. Syftet är i stort detsamma – individens rening och själens rehabilitering som del av en långsiktig frälsningsprocess. Inom Scientology finns det två fundamentala former av sådan kommunikation – auditering och utbildning.
Auditering, vilket sker som privat kommunikation mellan individen och hans (thetanens) förflutna, förmedlas av auditören och E-metern men är i grunden en process ämnad att bringa individen mot bättre harmoni med sitt sanna och ursprungliga jag, vilket på detta sätt söker etablera kontakt mellan individen och en fundamental, andlig verklighet.
Utbildning i Scientology-skrifterna är kommunikation med de fundamentala sanningarna och existensens grunder. Genom ökad förståelse kan individen söka bättre kommunikation med sitt fundamentala jag, med andra och med hela livet. Dessa aktiviteter delar också element karaktäristiska för dyrkan, även om sådana aspekter som dyrkan (av en gudom), föråldrade omsorger avseende hans blidkande och de uråldriga procedurerna för åkallan har, inom det moderna begreppet, ersatts.
VIII.IX. Scientologys överlevnadsmål
Det nyckelord som avslöjar ändamålet med de gudstjänster som förrättas i ett Scientology-kapell är ”överlevnad”, ett begrepp med upprepad betoning inom Scientology-litteratur. ”Överlevnad” är dock enbart en modern synonym för det gamla religiösa begreppet ”frälsning”, då frälsning är dyrkans primära mål inom alla religioner, som etablerandet av harmoni mellan en mäktig gudom och en beroende utövare, vilket resulterar i försvagandet eller förgörandet av ogynnsamma och onda upplevelser och i mångdubbling av fördelar, och kulminerar i den slutgiltiga behållningen av fortsatt liv. Scientology ägnar sig åt thetanens frälsning, dess befrielse från materiens, energins, rummets och tidens belastning och, inom en mer närliggande tidsrymd, åt dess kapacitet att övervinna kroppsliga handikapp och vardagslivets skiftningar. Thetanen, som den mellanmänskliga essensen eller själen, existerade innan den fysiska kroppen och har utsikter att överleva denna. Denna överlevnad är slutgiltigt sammanlänkad med den åttonde dynamikens, det Högsta väsendets, överlevnad och till Scientology-auditering och -utbildning, avsedda att förhöja medvetandet om denna yttersta verklighet. Utövningen är sålunda ett tillfälle för deltagarna att förnya och förstärka sitt igenkännande av det övernaturliga. I den vidare betydelse som vi har undersökt ovan, är det ett tillfälle för dyrkan och upplysning.
VIII.X. Auditering och utbildning
Scientologys grundläggande aktiviteter är auditering och utbildning. Dessa är den andliga frälsningens förmedlare. Endast genom dessa medel kan thetanen – det vill säga individen – befrias och uppnå det andliga stadiet av att vara ”orsak” i livet och med den fysiska världen. Auditering, vilken låter individen konfrontera sitt eget förflutnas lidande och trauma, hjälper honom att ta kontroll över sitt liv och befriar honom från det reaktiva sinnets irrationella impulser. Sålunda, genom att bli auditerad, kan preclearen sägas ha påbörjat en spirituell sökan efter frälsning, vars behållning assimileras, och vilken slutligen leder till ett tillstånd i vilket thetanen upphör att vara ”upprörd” över fysiska betingelser (MEST). Ett sådant spirituellt sökande, med frälsning som sitt slutliga mål, även om de externa formerna och de doktrinära specifikationerna må vara avvikande, är all världens avancerade religioners överskuggande, centrala angelägenhet.
Utbildningen riktas mot att kommunicera visdom till dem som söker upplysning, likaså till dem som engagerar sig i att hjälpa andra i deras strävan att uppnå frälsning. I dessa processer finns det outtalade kravet att individen skall bemöta sina egna smärtsamma, förflutna upplevelser och skall överkomma tendenser att beskylla andra för sina egna brister. Utbildning för detta ändamål åstadkoms genom en serie av hierarkiskt graderade kurser i vilka den studerande lär sig och förfinar auditeringens tekniker, vilka, då en lämplig standard väl uppnåtts, anses vara effektiva för tillämpning på alla preclears. Utbildning organiseras som ett intensivt program och alla som bevittnat den koncentrerade hängivenheten hos dem som genomgår utbildningskurserna, vilket jag gjort under besök i Scientology-kyrkan på Saint Hill Manor, kan inte annat än bli imponerad av den målmedvetenhet och seriösa läggning som de studerande uppvisar, vilket naturligtvis är en religiös förpliktelse.
VIII.XI. Segerdals misstag
Scientology är en religion med en organisation som i första hand inte är på traditionella församlingslinjer. Vid en tidpunkt då, inför den samtida kommunikationsrevolutionen, etablerade kyrkor börjar inse begränsningarna i församlingens strukturer och experimenterar med andra mönster för religiös dyrkan, har Scientology redan utvecklat en ny och mer intensiv procedur av andligt förrättande. Det personliga förhållande som krävs av auditering och det intensiva systemet för utbildning av auditörer utgör ett mönster för omsorg om andliga framsteg för varje specifik individ som vida överstiger, i pastorsomsorg, vad som helst som skulle kunna erbjudas med konventionella former av församlingsprästerskap.
I strid mot vanlig förståelse, har statusen hos Scientologys metoder såsom dyrkan ändå tagits upp i domstolar. I ett tidigt fall, Regina kontra registrator – offentlig ena part Segerdal och en annan, 1970, var den centrala frågan huruvida en byggnad som Scientology-kyrkan hade i East Grinstead uppfyllde kraven för en ”plats att mötas för religiös dyrkan” med tanke på att de tjänster som kyrkan genomförde överensstämde med kriterier som hölls för att fastställa vad som utgjorde dyrkan. Dessa tjänster bestod av sådana ceremonier som veckoliga predikningar och andra sammankomster, dop, begravningar och bröllop. Även om Lord Denning i detta fall fastslog att just dessa tjänster inte utgjorde dyrkan, ligger i själva verket kärnan i religiös utövning i Scientology-kyrkan i procedurerna för auditering och utbildning. För scientologer är det i sådana aktiviteter dyrkan inträffar – kommunikation med andlig verklighet – inte i tjänsterna som domstolen i Segerdal riktar sig till. Naturligtvis kanske dessa aktiviteter av dyrkan inte överensstämmer med den modell som åberopas av domstolar som har kristen dyrkan i åtanke, eftersom det inte är en sådan aktning för en gudom men det är dyrkan i förståelse av dess utövare.
Det framgår av vad som har föreslagits ovan (avsnitten VIII.I–VIII.VI) att alla religioner inte på något sätt postulerar ett högsta väsende. I Segerdal-fallet, hänvisade Lord Denning till buddismen som ett undantag från den princip han stödde, och sade att det kanske finns andra undantag. Varför skulle inte Scientology vara ett av dem? Om det finns undantag, ogiltigförklaras då inte själva principen i fråga och definitionen som används därmed? Tendensen att återvända, trots diskussion om undantag, till betoning på ett Högsta väsende som en nödvändig ingrediens i dyrkan indikerar i vilken utsträckning kulturellt betingade antaganden består trots motstridiga bevis från andra kulturer. I själva verket bekräftar Scientology naturligtvis ett Högsta väsende, men uppfattar denna entitet som någonting som inte lätt kan förstås, och med vilken kommunikation, i det här stadiet av mänsklig upplysning, är en ovanlig sak. Så även om Scientology postulerar ett Högsta väsende, antas det inte att människor normalt kan göra anspråk på att ha ingående kunskaper om det. Detta i sig vittnar om en form av ödmjukhet som ibland brister i religioner där individer uppmuntras att göra våghalsiga påståenden om att veta Guds vilja och sinne.
Med tanke på denna begränsade förståelse av det Högsta väsendet, blir det opassande med attityder av beroende, bekantskap i kristendomen, tillsammans med hyllande, vördnad, beröm och uppmaning. De skulle vara mindre lämpliga för kristna som visat sitt stöd åt de formler som definierar det Högsta väsendet som framförs av avancerade moderna teologer (se avsnitt IV.II). Vördnad saknas inte bland scientologer som tar själva skapandet som ett föremål för vördnad, men utan en Gud som uppfattas i antropomorfiska termer, blir elementen och formen av dyrkan i den judisk-kristna traditionen oanvändbar. När kärnan i dyrkan ses som dess syfte och mål, snarare än dess yttre former, är det inte svårt att medge Scientology-metoder som en form av tillbedjan.
