FÖRSAMLINGSAKTIVITETER
inom
SCIENTOLOGY-KYRKAN

1 Jag har blivit ombedd att granska hur församlingstjänster idag genomförs i Scientology-kyrkan, och att utvärdera dessa tjänster mot bakgrund av hovrättens dom 1970 i fallet R v Registrar General ex parte Segerdal, och med hänvisning till samma kriterier att jämföra Scientologys religiösa tjänster med andra kyrkosamfund som för närvarande har platser för religiös dyrkan, som registrerats av Registrar General.

SCIENTOLOGYS FÖRSAMLINGSTJÄNSTER

2 Den anda av glädje och tacksamhet, som råder vid söndagssamlingar och under möten på fredagskvällar måste vara uppenbar för varje observatör. Fredagsmötena kan liknas vid en informell version av den typ av vittnesmålsmöten som är populära inom vissa kristna trosriktningar, särskilt i USA: ett exempel är, även om detta är lugnare, evenemang som sponsras av alla Christian Science-kyrkor.

3 En andaktsstund i Scientology-kyrkan är praktiskt taget avskalad från bilder, symboler, eller andra komplement för religiös dyrkan som har bildats kring kärnelementen i vördnaden för den kristna traditionen. Ett betecknande emblem är det distinkta korset med åtta armar, som avbildas på litteratur som auktoriserats av Kyrkan. Det ingår också i Scientology-pastorers klädsel och bärs som ett hängsmycke, men annars är sådana dekorativa symboler få. De tjänar mer som identitetsmärken och används sparsamt.

4 Kyrkans trosbekännelse, skriven av grundaren L. Ron Hubbard, är utgångspunkten för en Scientology-tjänst. Den åberopar Guds lagar som ger människan ett visst antal rättigheter och bekräftar att dessa rättigheter är understödda av Gud, i syfte att ge människan total frihet.

5 Det dominerande inslaget i utförandet av Scientology-tjänster är att predika ordet, vilket är traditionell fokus för den amerikanska protestantismen. I Scientology-kyrkor hämtas ordet inte från de kristna skrifterna, utan från skrifter och föreläsningar av L. Ron Hubbard, Kyrkans grundare. Predikan är centralt för redogörelsen av rörelsens läror. L. Ron Hubbard testamenterade en serie predikningar till sina kyrkor, som en pastor kan välja från vid sin söndagssamlingar. Istället för en predikan, kan detta ibland bytas ut mot ett inspelat föredrag av L. Ron Hubbard. Färdiga texter är inte unikt för Scientology: det förekommer även hos andra kyrkosamfund, till exempel Christian Science.

6 Samlingar avslutas med en bön, som riktas som en ödmjuk bön om att Gud kanske kan ingripa i människans angelägenheter för att få till stånd frihet från materiell fångenskap. Beroendet av Gud är tydligt genom att man hävdar att människans potential är given av Gud. Och det är tydligt att genom att referera till människans potential som gudalik, så ser scientologer i det Högsta väsendet den obestridliga källan av välbefinnande och modellen för deras ambitioner. Vördnad för Gud är ett naturligt inslag i att tillskriva honom auktoritet som ”universums skapare”.

VAD ÄR DYRKAN?

7 De karakteristiska beståndsdelarna i dyrkan, så som de anges i Segerdals omdöme, består av många emotionella reaktioner som också är typiska för mänskliga relationer som manifesteras i vanlig social samvaro. Men som dyrkan, får dessa tendenser en utökad djupsinnighet och religiositet som lämpar sig för ett undergivet förhållande till en översinnlig entitet, som uppfattas som det Högsta väsendet.

8 Föreställningen om detta väsende, tillsammans med andra religiösa begrepp (t.ex. himlen, helvetet) etablerades för flera hundra år sedan. På senare tid, har uppfattningen om gudom genomgått en djupgående förändring både inom och utanför den kristna traditionen. Det är mycket mindre sannolikt än hittills att ha en förmänskligande uppfattning om Gud. Men i motsats till denna idéutveckling, har språket som används vid religiös dyrkan, och de tendenser det har för avsikt att definiera och väcka, förändrats mycket mindre, eller inte alls. Språket som beskriver dyrkan förblir en personlig uppfattning. Mot bakgrund av denna förändring i teologiska begrepp, har språket för religiös dyrkan blivit alltmer anakronistiskt. Tendensen till vördnad, ödmjukhet, underkastelse, lovprisande och bön kan fortfarande vara lämplig i de mänskliga relationer som vilar på kontrasten mellan härskare och undersåte (och kan bestå i försvagad form i andra mindre status-differentierade begrepp) men de är knappast följdriktiga när gudom inte längre uppfattas som en ”övermänniska”, utan i en abstrakt form.

9 En majoritet av det brittiska folket uttrycker tron på Gud när gudom beskrivs i allmänna ordalag, men i befolkningen som helhet, tror endast en minoritet på en personlig gud. (Pastor Robin Gills forskning visar att hos dem som uttrycker tron på något slags gud, oavsett hur bred definitionen är, sjönk antalet hos de tillfrågade från fyra femtedelar på 1940-talet till två tredjedelar på 1990-talet: tron i snävt specifikt kristen uppfattning om en personlig gud föll från 43 % till 31 % under samma tidsperiod.) Trots att kyrkfolket blev alltmer benäget att frångå tron på en personlig gud, och betrakta gudomen mer som en ande, en kraft eller en metafysisk princip, så kvarstod orimligt nog, det personliga språket för dyrkan. Att så är fallet, visar den styrka som detta traditionella språk har rönt genom att bli en sedvänja i kyrkoutövning och genom att anses helig och okränkbar i allmänhetens medvetande.

10 En av de centrala frågorna i den kristna teologins huvudström under 1800- och 1900-talet var att avskaffa mytbildningen kring religion. En del av denna omdaning ledde till att gudomlighet beskrevs i mer abstrakta termer och att man avskaffade primitiva antropomorfiska bilder i både språkliga och grafiska bilder av gudomlighet. Denna process har varit lättare att följa i filosofiska sfärer än när det gäller liturgi och dyrkan, där vissa primitiva och osofistikerade element har överlevt. Traditionella handlingar som återkommer och inställningen till dyrkan har bevarat ett personligt språk i ett förändrat teologiskt och filosofiskt sammanhang där detta språk har blivit motsägande och otidsenligt.

11 Vissa frikyrkliga kristna samfund, som är mindre bundna av traditionell utövning, har anammat mindre personliga sätt att visa vördnad. Kväkarna såg inget behov att rikta sig direkt till gudomen. Unitarianismen, under 1700-talet, fråntog gudomen dess mänskliga element, så att Gud kan ses i mindre antropomorfiska termer. Under 1800-talet, strävade Christian Science, unitarisk i sin teologi efter att lösa den kniviga frågan om kön som möter alla föreställningar om gudomligheten som en person, genom att introducera användningen av åkallan: ”fader-moder Gud”, och genom att tillkännage sju synonymer för gudom: liv, sanning, kärlek, sinne, själ, ande, princip, som uppfattas som abstrakta metafysiska kvaliteter.

12 Med tanke på dessa olika tysta antaganden av bristfällig tillämplighet på gudomen när det gäller personliga attribut och oförenlighet av tendenser från hierarkiska, barbariska och medeltida samhällen, är det ingen överraskning att de nya andliga rörelser som uppstår under 1900-talet borde ha antagit former av vördnad och uppfattningar om dyrkan som mer adekvat återspeglar livssynen i modern tid. Och även om de kanske ursprungligen utvecklar traditionella språk och begrepp, så görs det under en övergångsfas, för att rikta sig till potentiella anhängare i förståelig form, tills de nya begreppen har absorberats och blir en del av de samtal som förs av medlemmarna i den spirande nya rörelsen. Under en viss tid verkar medlemmarna vara andligt tvåspråkiga, medan de kommer till rätta med mysterierna i de nya uttrycksvarianterna.

13 Det finns många registrerade religiösa samfund som inte dyrkar enligt Segerdals kriterier, vilket framgår av tabellen nedan. Man kan ifrågasätta hur adekvata dessa kriterier är, när man avgör vad det är som utgör dyrkan: vördnad och djup vördnad är attityder som inte sällan tillerkänns dödliga personer – äldre, ledare, idoler, lärare. I sådana fall skall dessa tendenser inte anses vara liktydiga med vördnad. I romersk-katolska kyrkan, vördas och äras helgon, men kyrkans auktoriteter avvisar varje antydan om att detta innebär att dyrka. Lämpliga kriterier för vad som räknas som dyrkan är ett beteende vars syfte är att upprätta förbindelse mellan tillbedjaren och det Högsta väsendet, och att försäkra tillbedjaren om att han kommer att frälsas. Detta kriterium är baserat på funktionen för religiös dyrkan, och fördelen är att olika kulturella former kan identifieras som delar av samma slag eftersom det följer ett gemensamt mål. Ett sådant kriterium medger många olika föreställningar om gudomens natur (som en antropomorfisk gud, universella lagar, en yttersta sanning, människans grundväsen, livskraften etc.). Det erbjuder en mer abstrakt, och således ett mer brett tillämpbart begrepp för religiös dyrkan, och undflyr kulturell chauvinism och religiös diskriminering där man antar att den traditionellt kristna kulturella formen är den enda sanna modellen för religiös dyrkan och gudomlighet. Fixerade idéer som kräver att tillbedjan skall vara gemensam, kollektiv, och/eller i för en; att det Högsta väsendet är en domare, och att anhängarna, individuellt eller kollektivt, är ovärdiga, syndiga missdådare, eller åtminstone ödmjuka; att ritualer identifierar anhängarna som beroende, skyldiga och i behov av att medge offentliga handlingar som är självnedsättande eller till och med självuppoffrande, allt härrör från enbart kristna traditioner. Det finns ingen grund för att anta att dyrkan och gudomlighet av nödvändighet måste vara av detta slag. Dessutom kan dessa värden kännas olustiga med tanke på det moderna samhällets inriktning på individualism, så att attityderna blir alltmer icke-fördömande, som post-freudiansk misstro mot skuld-motivator; och angrepp på hierarkisk auktoritet.

14 Man kan behöva gå längre än så – eftersom alla allmänt erkända religioner inte innehåller en tro på ett Högsta väsende. Om dyrkan skall kunna betraktas som en väsentlig del av religion (vilket kan vara en tveksam och problematisk sak), borde ordet ”dyrkan” i sig behöva definieras i stil med ”utövningar i syfte att få en person i kommunikation med den grundläggande andliga verkligheten”. Detta är i vilken form som helst, funktionen för religiös dyrkan.

TABELL

TILLÄMPNINGEN AV SEGERDALS KRITERIER VID PRESENTATION AV DAGENS SCIENTOLOGY

15 Hur det än var år 1970 vid tidpunkten för Segerdals omdöme, möts medlemmar i Scientology-kyrkan idag i för en både för tillfälliga tjänster som övergångsriter (barndop, vigslar och begravningar) och för regelbundna religiösa tjänster, och dessa tjänster utgör religiös tillbedjan enligt de kriterier som beskrivs av Segerdal.

16 Det finns en prästerlig verksamhet med ansvar för arrangemang av tjänster och deras utförande i enlighet med Kyrkans regler, som motsvarar reglerna för tro och procedurer i kristna församlingar.

17 Tjänster är värdiga och högtidliga. Den genomgående stämningen är uttrycksfull och utåtriktad, och i överensstämmelse med den öppna, positiva och optimistiska orientering som finns i Scientologys läror.

18 I Segerdals omdöme, var att religiös tillbedjan i allmänhet anses omfatta åkallan av och underkastelse till ett objekt som är vördat, lovtal till det objektet, varelsen eller enheten, bön, förbön och bekräftandet av tacksamhet. Dessa attityder framkallas hos dyrkare av olika medel i olika religioner, men vanligtvis i form av verbala bekräftelser av tro, genom att delta i rituella handlingar, och ta emot symboliska kärl av egenmakt (dvs. brödet och vinet i den kristna gemenskapen).

19 Scientology-samlingar börjar med läsning av Kyrkans trosbekännelse, vilket är en förklaring om de mänskliga rättigheterna. En ytlig läsning kanske antyder att denna trosbekännelse inte fastställer det primära kriteriet av kännetecknen i dyrkan som fastställs av Segerdals omdöme genom Buckley LJ, nämligen att det bör finnas ett föremål för dyrkan som troende riktar sig till. En närmare läsning gör det uppenbart att trosbekännelsen, utan att formellt hävda Guds existens eller tillkännage hans överhöghet över alla andra individer, i själva verket tar hans existens för givet. Genom att hävda att ”ingen makt mindre än Gud har rätt att upphäva eller åsidosätta dessa [mänskliga] rättigheter”, är det underförstått ett erkännande av Gud och hans överhöghet, som mänskligheten är underställd.

20 Söndagssamlingen inkluderar bön, och slutar alltid med en speciell bön. Fokus i bönen är mänsklig frihet, och böner riktas till Gud om befrielse från krig, fattigdom och nöd, såväl som att utverka mänskliga rättigheter i ordets fullaste bemärkelse. Detta är således en förbön. Gud ombeds att ingripa för att fastställa rättigheter och förhållanden där varje människa kan förverkliga sin potential. Bönen ger Gud ett uppdrag i den sista meningen: ”Må Gud låta det bli så.”

SLUTSATS

21 Med tanke på att scientologer tror på ett Högsta väsende och att deras församlingstjänster inkluderar uttryck av vördnad och respekt för detta Högsta väsende, och söker detta Högsta väsende genom förbön, drar jag slutsatsen att dagens Scientology-tjänster uppfyller de snäva kriterierna för religiös dyrkan som beskrivs enligt Segerdal – även om några mycket viktiga tjänster som accepterats allmänt av religiösa samfund, inte uppfyller dessa kriterier.

Bryan Ronald Wilson
8 februari 2002
Oxford, England